fredag 3 januari 2014

Bokcirkeln tycker till om: Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo

Köp den på Adlibris,
Bokus eller CDON
Svulten är en roman om den sista vampyren Jorunn Själfhämnd. En gång, då hon ännu var skräddardotter Jorunn Larsdotter i Stockholm i slutet av 1700-talet, sade hon ja. Till kärlek över hennes stånd, till friherre von B. Det slutade fatalt. 
Nu driver hon längs Helsingfors gator, hungrig och med en enda önskan: att dö. Allt hon har är hon trött att begära. Hon har levt i flera sekler, stillat sitt begär i Paris, London, Vilnius, Petersburg. Nu är hon den sista i sitt slag, obotligt ensam. Och hon har kommit till släkten von Bs gods för att ta ut sin hämnd. 
Hannele Mikaela Taivassalo skriver skärande vackert om det fula, det äcklande, det destruktiva. Och om vår tids förbannelse: att aldrig få nog. Jorunn efterlämnar sorg och skräck i sina spår, läsaren blir omväxlande rädd för henne och rädd om henne. Taivassalo ger sig modigt i kast med skräckgenren och dess våld och begär. Hon gör det på sitt eget hypnotiska vis – skrämmande skickligt. 
Numquam obliviscere. Glöm aldrig. (text från förlaget)


Anette tycker:

Det här är absolut ingen vampyrroman att jämföra med exempelvis Twilight, Vampire Academy, House of Night eller liknande. Faktum är att Svulten inte riktigt liknar någonting annat jag läst. 
Det är blodigt och ganska våldsamt, men inte vårdslöst. Låter det märkligt? Ja, kanske, men det är så det känns. Det är något drömskt och vackert i all sin enkelhet över Hannele Mikaela Taivassalos språk, som gör att det tar en liten stund att komma in i boken. Man ska inte stressa igenom texten, utan låta den ta sin tid.
Det tar ganska lång tid innan man får reda på vad som hände när Jorunn blev vampyr, eller odödlig, vilket jag tyckte var ganska frustrerande. Frustrerande, men samtidigt är det ett snyggt drag, för jag undrade verkligen, och funderade över olika lösningar.
Jag tror att om man tycker om de lite mer klassiska vampyrberättelserna så gillar man Svulten, och det behöver heller inte vara så att det är vampyrlitteratur man är ute efter specifikt, utan kanske bara en välskriven roman med inslag av spänning och skräck.

Betyg: 3/5


Em tycker:

Svulten är riktigt, riktigt bra! Språket är fantastiskt, poetiskt och originellt, vilket gör stämningen väldigt påtaglig och miljöbeskrivningarna otroligt levande. Mycket skickligt berättad med stor inlevelse, och med gott om allt det där som gör en lyckad vampyrroman: svärta, åtrå, galenskap, utanförkänsla, och en outsinlig hunger efter blod och närhet. Den här gav mig mersmak! 

Betyg: 5/5

Cicci tycker:

Jag känner mig mycket kluven till den här boken. Jag älskar de detaljerande beskrivningarna om åtrå, hunger och passion som författaren beskriver på ett fantastiskt sätt. Det är mycket blod och lust i den här boken och författaren väver verkligen samman och beskriver dessa känslor på ett otroligt skickligt vis. Tror inte att jag läst något liknande innan inom vampyrgenren. Riktigt, riktigt bra!
Hade svårt att hitta den röda tråden i boken och det kan bero på att jag läste boken på flyget till och från London. Under vår träff i vampyrbokcrikeln insåg jag att jag missat en del och att jag någon gång måste/kommer att läsa om den utan en massa avbrott och saker som distraherar mig, för att ta till mig den fullt ut.

Betyg: 3/5

Emma tycker:

Hämndlysten, snudd på vansinnig, rör sig Jorunn Själfhämnd genom århundradena. Med jämna mellanrum tappar hon kontrollen och omger sig av orgier i blod och död, andra perioder sörjer hon allt det som borde ha varit, när hon fortfarande hade eget blod i ådrorna. Välskrivet och med ett sjungande språk skapas en närhet till Jorunn och hennes frustration, likgiltighet och ångest. 

Betyg: 4/5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar